Meningen med minnen del II…

Vi VILL minnas.
Vi VILL behålla kontrollen.
Vi VILL veta mer.

”Konsten att tråka ut är att berätta allt”

Vi VILL veta allt.
Vi VILL bli uttråkade.
Vi VILL också bli ihågkomna.

”Att finnas till för evigt, att inte försvinna och vara en obetydlighet, är en drivkraft som tycks styra en stor del av mänsklighetens längtan efter historia”
(Makten över minnet, Gunlög Fur, 2000)

Vi VILL inte försvinna.
Vi VILL förlänga vår egen existens.
Vi VILL förlänga varandras existens.
Vi VILL värdera andra människors existens genom vår egen.
Vi VILL katalogisera, arkivera och samla.

Tillslut tar det anonyma rutnätet av fysiska lämningar över. Benämningen minneslund klingar av ironi. Vi begravs under lager av förtäckta minnen. Hur mycket vi än försöker motverka det kommer våra spår att sakta bli svagare och tillsist försvinna. Fördolda kartor skapas som ingen längre kan läsa eller följa. Trots detta…

VILL vi veta mer, veta allt.
Vi VILL bli uttråkade.

Meningen med minnen...

När en människa går bort manifesterar sig minnen i materiella ting starkare än någonsin förr. Efterlämnade och övergivna fysiska objekt övergår till att vara värdefullt nostalgiska, men de kan också lätt bli känslomässigt meningslösa. De kan avge en tomhet och uppfattas som värdelösa för någon annan än själva avsändaren, än själva ägaren. Föremålen är i grunden minnesfragment, en gåta och en slags rebus som aldrig riktigt kan lösas i sin helhet oberoende av vilka känslomässiga uttryck de tar. De kan få annorlunda betydelser och skapa nya kontexter, men de kan aldrig återfå sin ursprungliga andemening.

”Du är ansvarig för de spår du lämnar efter dig.”
(Ur filmen Anonym av Eric M Nilsson, från 1991)

I nutiden existerar en högst subjektiv spegling av det förflutna och människorna från det förgångna. Det vill säga att genom lösryckta stycken skapas en icke-objektiv helhet och en osann verklighetsrepresentation av vad som en gång var, hände, skapades och upplevdes. De efterlämnade materiella tingens ursprungliga värden kan aldrig återskapas. De finns inneboende, men kan aldrig mer väckas till liv i sitt originalspråk eftersom avsändaren, till lika översättaren, är sedan länge borta.

Varför är det då så viktigt, så essentiellt för oss människor att lämna betydelsefulla spår efter oss när vi inte längre finns kvar i livet? Vi vill kanske hitta och lämna efter oss en materiell mening som förespråkar vår existens när vi inte kan hitta en själslig sådan. Anonymiteten blir en fiende, en skräck vi helst vill undvika och kontrollera till och med efter vår egen död. Det som lämnas kvar, fysiska som känslomässiga minnen, blir trots detta endast en representation, en förnimmelse av den person som en gång levde.

Vad ska vi då göra med allt minnesbråte som lämnas kvar att förvaltas av eftervärlden? Att värna om fragmentariska avtryck kanske inte behöver betyda att vi fysiskt måste vårda och samla dem, utan att vi istället befriar dem genom att återlämna minnena till dess ursprungliga mening, ägare och skapare…

”Konsten att tråka ut är att berätta allt.”
(Ur filmen Anonym av Eric M Nilsson, från 1991)

Lost memories...

Lost memories…

Förlorade minnen…


Who owns the justifiable right to the lost memories of a deceased human being?
Vem äger rätten till en avliden människas förlorade minnen?


How do we rightfully handle a collection of objects that exist in a place of ethical and juristic confusion?
Hur hanterar vi ett material som befinner sig i ett etiskt och juridiskt gränsland?


What responsibility do we have to preserve and protect the lost memories of a stranger?
Vilket ansvar har vi att vårda och värna om en främmande människans förlorade minnen?